Den metakognitiva förmågan är en avgörande förmåga för våra elevers lärande.
Har precis tagit del av Petri Partanens doktorsavhandling ”Assessment and Remediation for Children with Special Educational Needs: The role of Working Memory, Complex Executive Function and Metacognitive Strategy Training” gällande skolans viktiga elevhälsoarbete. Han skriver bland annat att metakognitiv förmåga är utvecklingsbar och kan stödjas och utvecklas i förskola och skola genom lärarens mediering inom ramen för det pedagogiska arbetet.
Detta är något som är väl känt i skolans olika pedagogiska professioner men goda exempel på hur man kan arbeta med detta är inte så vanligt förekommande. Därför vill jag gärna dela med mig av ett aktionsforskningsarbete som jag som specialpedagog gjort tillsammans med en slöjdlärarkollega.
Vi beskriver hur man i ämnet slöjd kan träna den metakognitiva förmågan hos alla elever, inte enbart träning för de elever som har särskilda behov. Det är viktigt att hitta arbetssätt som går att genomföra i en inkluderande miljö där alla elever kan utveckla sina förmågor tillsammans. Vi arbetade med loggbok för att synliggöra lärandet och med reflekterande samtal i grupp för att synliggöra elevernas tankar om sitt lärande i slöjd. Att reflektera över sitt lärande i ett ämne som slöjd har varit fantastiskt. Att eleverna har konkreta handlingar och arbeten att reflektera över gör att det blir mindre abstrakt. Vi som lärare fick på köpet ta del av elevers tankar om vår undervisning och kunde förändra den efter hand. Det blev ett arbetssätt som på det viset också ledde till ett ökat elevinflytande.
Idag har jag hållit en föreläsning om vikten av att göra systematiska undersökningar och analyser av hur undervisningen fungerar för våra elever. Detta är viktigt både vad gäller undervisning på universell nivå, alltså den som man genomför i en inkluderande miljö med alla men också den typen av insatser som man beskriver som anpassningar och särskilt stöd. Konferensen handlade om matematiksvårigheter och om hur skolan lyckas eller inte lyckas möta detta bekymmer. Jag var i gott sällskap med Torkel Klingberg, Madeleine Löwing, Görel Sterner och Marcus Björnström samt 250 lyssnande intresserade mattelärare, förstelärare och specialpedagoger.
Det som jag specifikt var inbjuden att tala om var en satsning på personliga tränare i matematik för elever som skolan inte lyckats hjälpa inom den vanliga undervisningen. För att undersöka effekterna genomförde vi PART (preventivt arbete tillsammans) ett försök med experiment och kontrollgrupp där experimentgruppen fick 30 minuters träning utanför skoltid, fyra dagar i veckan i 12 veckor. Träningen var skräddarsydd för varje elev och pågick i direkt anslutning till skoldagen i skolans lokaler.
Vi hade läst om olika försök i USA, Storbritannien och Canada och sett att de fått goda resultat. Men det är viktigt att prova i sin egen verksamhet och mäta effekterna i den egna miljön.
Försöket utvärderades av Åse Hansson vid Göteborgs Universitet och är du intresserad av att läsa hur det gick finner du rapporten här. Det gick bättre för experimentgruppen och vi fick signifikanta skillnader till vår stora glädje. Men vi såg också brister och förbättringsmöjligheter bland annat att insatsen skulle behöva pågå under längre tid. Eleverna saknade sina tränare vid den tredje så kallade eftermätningen och det erövrade självförtroendet hade dalat en aning.
Det som genomsyrade denna viktiga konferens var att det finns en stor variation av elever att möta i undervisning. En del av dem har verkligen specifika svårigheter men vi har också fler elever som misslyckas i matematik idag. Egentligen är det skolan och undervisningen som misslyckas. Vi behöver hitta dessa elever tidigt och helst av allt förebygga genom att arbeta konstruktivt redan i förskolan. Det framkom också en stor enighet om att elever behöver olika lång tid för att utvecklas och befästa sina kunskaper. Detta måste vi utveckla organisation och metoder för. Idag har alla elever vanligtvis precis lika lång tid på sig att utvecklas. För att lyckas behöver vi:
Vad har skolan för metoder för att hjälpa elever som inte lyckas i den ordinarie undervisningen?
Skolans arbetsrutiner är att:
Försöka göra anpassningar av den ordinarie undervisningen för att bidra till att eleven utvecklas bättre.
Göra en utredning av lärmiljön och hur eleven fungerar i undervisningen för att förstå om det är ett särskilt stöd som behövs eller om det räcker med extra anpassningar för att hjälpa eleven.
Om det är särskilt stöd som behövs ska detta formuleras och beslutas i ett åtgärdsprogram för att tydliggöra och säkerställa stödet.
Ett problem är dock att innehållet och metoderna som ingår i anpassningar och det särskilda stödet inte alltid bidrar till att eleven utvecklas på ett gynnsamt sätt. En del har erfarenheter av motsatsen och talar om att effekter av ett särskilt stöd också kan vara stigmatiserande och kontraproduktiva trots goda ambitioner.
2013 gjordes ett försök med att ge elever som halkat efter i matematik ett stöd som vi kallade personlig tränare i matematik. Vi gjorde en så kallad effektstudie om än i litet format och det visade sig att den gruppen elever som fick detta stödet utvecklades bättre än kontrollgruppen som inte fick det.
Eleverna fick individuellt anpassad träning i matematik fyra dagar i veckan, 30 minuter åt gången med en egen ”tränare”. Träningen skedde efter skolan och fortgick i 10 veckor. Den var väl strukturerad med egna korta delmål som uppnåddes och förändrades under träningen. Vi arbetade särskilt med att visa eleven utvecklingen genom att synliggöra med staplar, linjer och poäng. Nu har du lärt dig detta, nu går vi vidare till nästa mål osv.
Läs gärna rapporten som är skriven av Åse Hansson, Göteborgs universitet vid pedagogiska och specialpedagogiska institutionen. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/39316
Kravet om att alla barn ska ha rätt att gå i skola har vi sen länge tillmötesgått i vårt land. Att alla barn dessutom är skyldiga till detta är i alla fall delvis från början instiftat ur ett barnperspektiv och för att säkerställa att alla barn verkligen skulle få tillgång till utbildning.
Idag ser jag ett behov av att medverka i ett samtal kring rättigheten att få utvecklas och lära i skolan. Eftersom alla barn är skyldiga att vara i skolan tycker jag också att vi skulle betrakta möjligheten att utvecklas och lära i skolan som en rättighet.
Varför är detta en viktig vinkling på en viktig fråga?
Jag anser att det är allt för många barn som inte lär sig och utvecklas i linje med sin förmåga att lära och utvecklas. Jag menar också att skolan skulle kunna förändras så att vi erbjuder varje barn bättre förutsättningar att lyckas. Det finns idag mycket kunskap både vetenskaplig och erfarenhetsmässigt beprövad som vi inte använder i tillräcklig utsträckning.
Lite fakta! Barn som är omhändertagna och placerade i familjehem lyckas sämre i skolan än andra barn trots normalbegåvning (Vinnerljung, 2014).
Det finns en metod, Skolfam, som verkar lovande och med vars hjälp skola och socialtjänst kan bidra till att familjehemsplacerade barn lyckas i skolan (Tordön, Vinnerljung & Axelsson, 2014).
Barn som växer upp i socioekonomiskt svag miljö lyckas inte lika bra som andra barn med samma förutsättningar (Schoon, 2006).
Inom Part (preventivt arbete tillsammans) i Helsingborg har jag ingått i ett projekt (Utsikter) där vi gjort ett försök med att ge elever som växer upp i familjer med långvarigt försörjningsstöd en skolsatsning och fått lovande resultat. Dessa resultat finns i en rapport på Parts hemsida, www.partinfo.se.
Skolor som har stor andel elever med föräldrar med kortare utbildningsbakgrund har sämre resultat än skolor med elever vars föräldrar har längre utbildningsbakgrund. Svt Pejl presenterade för några år sen resultat från alla skolor i Sverige. Diagrammen var mycket åskådliga men finns inte längre kvar på deras hemsida. Presenterar nedan ett diagram över hela Sverige; röd linje – skola med föräldrar med låg utbildning, orange linje – skola med föräldrar som har medellång utbildning, grön linje är skola med föräldrar som har högre utbildning. Y-axel är meritpoäng för avgångsklass åk 9, X-axel visar årtalet.
En del vill beskriva detta med att skolor med goda resultat har bättre lärare än övriga skolor. Jag är inte säker på att detta är sant. Det kan lika gärna vara så att metoder som används generellt i skolan passar eleverna som har föräldrar med hög utbildningsbakgrund.
Att våra svenska elevers resultat sjunker i jämförelse med övriga OECD- länders elever har uppmärksammats mycket på senare tid. Den så kallade Pisa- chocken kan väl inte ha gått många förbi. Analyser av resultatet i Sverige visar att gruppen elever med svagast resultat sjunker. Tidigare har dessa legat högre i Sverige än genomsnittet i OECD-länderna. Likaså visar man i analyserna att likvärdigheten mellan svenska skolor blivit sämre (Jakobsson, 2013). Inte nog med detta, dessutom presterar hälften av våra elever, pojkar, generellt sämre än flickor i den svenska skolan (SKL, 2014).
Vi kan inte acceptera detta! Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag som vi inte klarar av som det ser ut idag! Elever ur grupper nämnda ovan är precis lika begåvade som andra elever. Vi måste börja se och erkänna detta och förändra undervisningen så att alla elever har en chans att lyckas. Elevers förmåga att lära är inte förändrad. Min uppfattning är att det är skolan och omvärlden som har svårt att erbjuda det barnen behöver. Jag menar att skolan måste utvecklas så att alla elever hänger med i förhållande till sin förmåga. Vi kan aldrig acceptera att elever som skulle ha kunnat lära misslyckas i skolan. Vi måste se till att alla elever lär och utvecklas positivt.
Eller hur? Vad säger ni?
Ett viktigt första steg är att skapa noggrann uppföljning av vår undervisning som visar hur vi lyckas skapa möjligheter för varje elev att lära sig de grundläggande färdigheterna; läsa, skriva och räkna.
Dessa kunskapsfärdigheter behöver bli befästa så tidigt som möjligt. Dels därför man behöver dem i det fortsatta lärandet men också för att de i hög utsträckning påverkar elevens känsla av kompetens och självförtroende. Detta är också en källa till fortsatt lust och motivation till arbete och insatser för att utvecklas och lära.
Vi behöver med hjälp av sådan uppföljning reflektera och analysera över vår undervisning och lägga märke till om eller på vilket sätt undervisningen leder till att våra elever lyckas. Ur denna källa av kunskap och erfarenheter menar jag att vi får möjlighet att sluta att göra sådant som inte leder till att eleverna lär sig och börja göra mer av det som uppföljningarna och forskning visar har god effekt på elevernas kunskapsutveckling.
