Kravet om att alla barn ska ha rätt att gå i skola har vi sen länge tillmötesgått i vårt land. Att alla barn dessutom är skyldiga till detta är i alla fall delvis från början instiftat ur ett barnperspektiv och för att säkerställa att alla barn verkligen skulle få tillgång till utbildning.
Idag ser jag ett behov av att medverka i ett samtal kring rättigheten att få utvecklas och lära i skolan. Eftersom alla barn är skyldiga att vara i skolan tycker jag också att vi skulle betrakta möjligheten att utvecklas och lära i skolan som en rättighet.
Varför är detta en viktig vinkling på en viktig fråga?
Jag anser att det är allt för många barn som inte lär sig och utvecklas i linje med sin förmåga att lära och utvecklas. Jag menar också att skolan skulle kunna förändras så att vi erbjuder varje barn bättre förutsättningar att lyckas. Det finns idag mycket kunskap både vetenskaplig och erfarenhetsmässigt beprövad som vi inte använder i tillräcklig utsträckning.
Lite fakta!
Barn som är omhändertagna och placerade i familjehem lyckas sämre i skolan än andra barn trots normalbegåvning (Vinnerljung, 2014).
Det finns en metod, Skolfam, som verkar lovande och med vars hjälp skola och socialtjänst kan bidra till att familjehemsplacerade barn lyckas i skolan (Tordön, Vinnerljung & Axelsson, 2014).
Barn som växer upp i socioekonomiskt svag miljö lyckas inte lika bra som andra barn med samma förutsättningar (Schoon, 2006).
Inom Part (preventivt arbete tillsammans) i Helsingborg har jag ingått i ett projekt (Utsikter) där vi gjort ett försök med att ge elever som växer upp i familjer med långvarigt försörjningsstöd en skolsatsning och fått lovande resultat. Dessa resultat finns i en rapport på Parts hemsida, www.partinfo.se.
Skolor som har stor andel elever med föräldrar med kortare utbildningsbakgrund har sämre resultat än skolor med elever vars föräldrar har längre utbildningsbakgrund. Svt Pejl presenterade för några år sen resultat från alla skolor i Sverige. Diagrammen var mycket åskådliga men finns inte längre kvar på deras hemsida. Presenterar nedan ett diagram över hela Sverige; röd linje – skola med föräldrar med låg utbildning, orange linje – skola med föräldrar som har medellång utbildning, grön linje är skola med föräldrar som har högre utbildning. Y-axel är meritpoäng för avgångsklass åk 9, X-axel visar årtalet. 
En del vill beskriva detta med att skolor med goda resultat har bättre lärare än övriga skolor. Jag är inte säker på att detta är sant. Det kan lika gärna vara så att metoder som används generellt i skolan passar eleverna som har föräldrar med hög utbildningsbakgrund.
Att våra svenska elevers resultat sjunker i jämförelse med övriga OECD- länders elever har uppmärksammats mycket på senare tid. Den så kallade Pisa- chocken kan väl inte ha gått många förbi. Analyser av resultatet i Sverige visar att gruppen elever med svagast resultat sjunker. Tidigare har dessa legat högre i Sverige än genomsnittet i OECD-länderna. Likaså visar man i analyserna att likvärdigheten mellan svenska skolor blivit sämre (Jakobsson, 2013). Inte nog med detta, dessutom presterar hälften av våra elever, pojkar, generellt sämre än flickor i den svenska skolan (SKL, 2014).
Vi kan inte acceptera detta! Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag som vi inte klarar av som det ser ut idag! Elever ur grupper nämnda ovan är precis lika begåvade som andra elever. Vi måste börja se och erkänna detta och förändra undervisningen så att alla elever har en chans att lyckas. Elevers förmåga att lära är inte förändrad. Min uppfattning är att det är skolan och omvärlden som har svårt att erbjuda det barnen behöver. Jag menar att skolan måste utvecklas så att alla elever hänger med i förhållande till sin förmåga. Vi kan aldrig acceptera att elever som skulle ha kunnat lära misslyckas i skolan. Vi måste se till att alla elever lär och utvecklas positivt.
Eller hur? Vad säger ni?
Ett viktigt första steg är att skapa noggrann uppföljning av vår undervisning som visar hur vi lyckas skapa möjligheter för varje elev att lära sig de grundläggande färdigheterna; läsa, skriva och räkna.
Dessa kunskapsfärdigheter behöver bli befästa så tidigt som möjligt. Dels därför man behöver dem i det fortsatta lärandet men också för att de i hög utsträckning påverkar elevens känsla av kompetens och självförtroende. Detta är också en källa till fortsatt lust och motivation till arbete och insatser för att utvecklas och lära.
Vi behöver med hjälp av sådan uppföljning reflektera och analysera över vår undervisning och lägga märke till om eller på vilket sätt undervisningen leder till att våra elever lyckas. Ur denna källa av kunskap och erfarenheter menar jag att vi får möjlighet att sluta att göra sådant som inte leder till att eleverna lär sig och börja göra mer av det som uppföljningarna och forskning visar har god effekt på elevernas kunskapsutveckling.