Att få arbeta i en kommun som Ängelholm där begreppet skola på vetenskaplig grund tas på allvar. Det är en ynnest att få genomföra en forskarutbildning där syftet med utbildningen är att kunna arbeta vidare för att Ängelholms skolor ska vila på vetenskaplig grund!
Däremot är det hårt arbete att genomföra forskarutbildningen. Det är både utmanande, slitigt och superintressant. Min forskarutbildning genomför jag i ett mycket givande sammanhang där min specialpedagogiska kompetens får brottas och utvecklas i en helt ny kontext genom deltagande i forskarskolan CSiS (Communicate Science in School) som handlar om naturvetenskapens didaktik. Vid en första anblick kan detta förefalla vara ett malplacerat sammanhang för en specialpedagog men det är precis tvärt om. Specialpedagogisk kunskap gör stor nytta när den kan omsättas i den ordinarie undervisningen och varför inte inom naturvetenskap?
Nåväl! I mitt eget forskningsprojekt låter jag lärare och elever reflektera över lärares handlingar i undervisningen. Elever och lärare får se sin lektion på film och kommentera vilka av lärarens handlingar de upplever gynnar elevers lärande. Att som lärare få tillgång till elevernas samtal om sina undervisningshandlingar är mycket givande och till viss del uttrycker lärare förvåning över att elever vet så mycket om varför lärare gör som de gör under lektioner. Men mina forskningsresultat får vänta ett tag till. I detta inlägg tänkte jag bara dela med mig av lite info om hur en forskarutbildning går till.
Vad som mest skiljer forskarutbildningen från ett ordinarie skolutvecklingsprojekt är bland annat själva det vetenskapliga skrivandet om projektet. Text ska produceras, granskas, kritiseras, kommenteras, förbättras, strykas, omarbetas, refereras och så småningom färdigställas i en så kallad avhandling. Man kan skriva antingen en sammanläggning av artiklar som publiceras i vetenskapliga tidskrifter eller en monografi där man presenterar sina resultat i en sammanhållen bok.
Till sin hjälp har man handledare och olika sorters seminarier. Jag träffar mina handledare, Pernilla Nilsson, professor i naturvetenskapens didaktik och Nils Ekelund, professor i växtfysiologi regelbundet och får mycket bra stöd av dem. I vår forskarskola har vi seminarier minst en gång i månaden där någon av oss lägger fram en text som diskuteras av gruppen. Seminariet är själva forskarskolans hjärta och leds av forskarskolans professorer Roger Johansson och Anders Jacobsson och docent Eva Davidsson som är forskarskolans samordnare.
Om jag skulle beskriva processen under de tre av fyra år som jag nu har studerat så minns jag det som olika etapper.
- Etapp 1 – forskningskiss och plan skrevs
- Etapp 2 – kurser i metod och teori som passade till projektet pluggades
- Etapp 3 – text med syfte, forskningsdesign och litteraturbakgrund producerades
- Etapp 4 – 25 %-seminarium med extern läsare genomfördes
- Etapp 5 – text och idé omarbetades
- Etapp 6 – nya kurser pluggades
- Etapp 7 – själva forskningsplaneringen sattes i verket
- Etapp 8 – organisering av data och analys
- Etapp 9 – textproduktion, metod, analys, resultat producerades
- Etapp 10– 75 %-seminarium med extern läsare och diskutant genomfördes
Igår hade jag tillsammans med fyra andra kollegor våra 75 %-seminarium och det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot detta. Tänk att en mycket kompetent person från utbildningsforskningen ska läsa din text mycket noga. Den ska nagelfaras med nya kompetenta ögon. Läsarens kunskap ska tillföras genom hans kritik och förbättringsförslag. I seminariet som i vårt fall var 1 och en halv timma långt ska man efter en kort presentation av läsaren diskutera sin text inför andra deltagare som lyssnar. Förtjusningen i detta ligger i att någon bryr sig så mycket om att hjälpa till att göra ens text bättre och att det finns ett så stort intresse för något som man själv har gjort. Det är inte ofta man får så stor uppmärksamhet. Skräcken ligger mer inom det emotionella området där rädslan för att ens självförtroende inte ska hålla oroar. Tänk om man får tunghäfta och inte kan diskutera. Hur hanterar man det om allt man skrivit skulle anses dåligt och känslorna blir så jobbiga att man inte kan vara saklig… Detta är en nyttig erfarenhet för oss som arbetar inom utbildning där vi utsätter elever för olika former av bedömning mycket ofta.
Igår nådde vi då etapp 75%! Fem av oss i forskarskolan genomförde våra seminarier och det blev mycket bra! Jag tycker att jag lärde mig enormt mycket också av att delta i mina kollegors seminarier. Tyvärr kunde jag inte delta i alla seminarier eftersom vi låg parallellt med varandra. Till sist var det min tur och jag tycker att jag fick väldigt bra respons! Tack Clas Olander (docent vid Malmö Universitet) som både gjorde mig stolt över mitt arbete men också gav mig en hel det att tänka på och jobba vidare med!
