Tillsammans med Liselotte Olsson och Karina Jönsson deltog jag i Lärarnas skolutvecklingskonferens den 14 oktober 2017. Det var den första konferensen i en serie som vi hoppas kommer att fortsätta. Nästa konferenstillfälle är redan planerat och fastställt till den 16 mars 2019. Konferensen arrangeras av Kommunförbundet Skåne tillsammans med VIS (vetenskapen i skolan).
På konferensen talade vi om skolans satsning på att vända resultatet i matematik genom att satsa på undervisningen redan i förskoleklass. Genom att ge eleverna en god grund att stå på hoppas vi kunna ge fler elever bra självförtroende och flyt i sitt lärande i matematik.
Hur bidrog konferensen till vårt arbete? Genom att vi först fick skriva ett paper som ansökan till konferensen bidrog detta till en skriftlig reflektion och dokumentation som troligen inte annars hade blivit av. Ansökningsförfarandet innebar också att vår text kritiskt granskades och vi fick återkoppling. Denna gjorde att vi kunde se på vår text och vårt arbete med hjälp av kritiska ögon utifrån vilket gav oss nya perspektiv och tankar. Därefter gjorde förberedelserna inför att vi skulle hålla ett föredrag att vi ännu en gång reflekterade över vad vi hade gjort för att kunna berätta detta för andra intresserade lärare. Vad var det intressanta med vårt arbete? Vad ville vi lyfta fram och problematisera? Sedan kom konferensdagen som innebar att nyfikna kollegor lyssnade på oss. Sessionen var indelad på så sätt att ungefär halva tiden var avsatt så att deltagarna kunde ställa kritiska frågor till oss vilket ytterligare gav intressanta samtal och nya infallsvinklar på arbetet.
Att skriva en utvecklingsartikel. Nästa steg för oss var att vi blev utvalda att skriva en utvecklingsartikel. Vi skulle med 3000-5000 ord beskriva och reflektera över vårt arbete i en artikel som skulle publiceras. Till vår hjälp utsågs en skrivstödjare med forskarutbildning. Arbetet med artikeln var ett arbete som ytterligare gav kunskap genom nya samtal, kritisk granskning, textskrivning och omarbetning.
Beprövad erfarenhet, ett kollektivt minne Artikeln fungerar nu också som skolans kollektiva minne där vi har kvar kunskaperna och erfarenheterna från projektet i text och kan dela dem med andra. Att delta i konferenser och att skriva utvecklingsartiklar är en väg som på sikt kan skapa en beprövad erfarenhet.
Boksläpp och Releas-mingel Nu är artikeln färdig och vi har varit på boksläpp! Den handlar om hur vi med hjälp av en forskningscirkel genomför systematisk undervisning i matematik i förskoleklass genom att använda den didaktiska modellen Tänka, resonera och räkna i förskoleklass.
Hur får vi det att hänga ihop, som min kära specialpedagogkollega Åsa frågade sig efter ett utav mina tidigare blogginlägg.
Fler bråk i matematiken
Idag har jag haft förmånen att få lyssna på just ett sådant gott exempel som synliggör hur man skulle kunna få det att hänga ihop. Caroline Nagy, nyligen Licputerad forskare inom utbildningsvetenskap, berättade på FoU i Ängelholm om sina resultat och lärdomar från sin avhandling ”Fler bråk i matematiken”. I sin licentiat-uppsats, som är en aktionsforskningsstudie, har hon kunnat synliggöra att undervisningen i bråk från förskolan till åk 9 inte leder till den kunskapsprogression som vi mattelärare och specialpedagoger är intresserade av att bidra till. Tillsammans med lärare kartlade hon elevernas resultat. Genom intervjuer med förskolebarnen och med tester av grundskoleeleverna skapades ett resultat som analyserades i ett för forskningen skapat arbetslag med lärare från förskolan till åk 9. Där fick lärare och forskare syn på att eleverna hade missuppfattningar om bråk vilka höll i sig och såg ungefär likadana ut under hela skoltiden trots undervisning. I studiens arbetslag skapade man lektioner tillsammans som en lärare därefter genomförde i sin årskurs. Lektionen filmades av forskaren och analyserades tillsammans i arbetslaget. Med hjälp av detta underlag fick man syn på att undervisningen inte tillräckligt underlättade för eleverna att förstå bråk utan istället för att underlätta verkade befästa de missuppfattningar som eleverna redan hade. Studien gav möjligheter att förstå att detta problem finns inom matematikundervisningen och att det möjligen kan finnas inom alla ämnen i skolan och inte enbart i matematik.
Mina reflektioner efter Carolines intressanta föreläsning om sin studie är att vi mer noggrant behöver granska och utveckla den undervisning vi erbjuder elever och istället för att ensidigt bedöma elevernas kunskaper, bedöma och utveckla undervisningen. Carolines modell med en slags årskursarbetslag på tvärs, något som ser ut som de ämnesgrupper som tidigare fanns i vår skolas kontext, skulle kunna vara ett forum att använda sig av med den metod som Caroline använt i studien för att jobba med detta i återkommande cykler.
En cykel för utveckling av undervisning:
Elevernas kunskaper kartläggs med hjälp av kunskapstest för att få syn på vad de kan.
Resultatet analyseras i arbetslag med lärare som undervisar i ämnet, men med behörighet och uppdrag i olika årskurser.
Lektioner planeras tillsammans och genomförs därefter av ansvarig lärare och filmas.
Filmen analyseras i arbetslaget vilket leder till att lärarna får syn på brister och möjligheter med undervisningen.
Elevernas resultat kartläggs igen med hjälp av kunskapstester.
Det är ett omfattande arbete som i så fall ligger framför oss. Men en sådan fördjupning av skolans arbete skulle kunna innebära att vi genom ett systematiskt och vetenskapligt arbetssätt i vår praktik utvecklar och förbättrar undervisningen. Syftet skulle vara att skapa kunskap som professionen har nytta av. Det skulle kunna beskrivas som ett skolutvecklingsarbete som baserat på vetenskaplig grund och genom ett långsiktigt och väldokumenterat arbete kan bidra till att beprövad erfarenhet över tid skapas.
Om man kopplar tillbaka till Carolines studie skulle metod för att undervisa om bråk med en progression som leder till ett bättre resultat kunna dokumenteras och bli till ett minne för skolans lärare som därför kan bli bättre och bättre på att undervisa om bråk.
Detta kan vara ett sätt att få ihop vetenskap med Real Life, eller vad säger du Åsa?
Inlägget först publicerat på Englar bloggar 171212
Jag håller som bäst på att förbereda mig inför några föreläsningar inom kursen Mångfald, rättvisa och stöd till lärande, som ges på ämneslärarutbildningen vid Lunds Universitet! Jag har fått frågan om att bidra i kursen eftersom jag ingår i en forskarskola CSiS (Communicate Science in School) vid universitetet men främst (hoppas jag) för min erfarenhet och kunskap inom det specialpedagogiska fältet. Medan jag förbereder mig slås jag av hur mycket man behöver kunna som lärare för att kunna möta en mångfald av elever. Att möta elever i skolan på ett konstruktivt och rättvist sätt innebär att man behöver kunna möta en stor variation av behov. Eller hur? Det är vi väl medvetna om. Men hur gör man då? Det finns inte några enkla och tydliga svar tyvärr. En av specialpedagogens roller är att kunna hjälpa lärare att utveckla sina instrument och tänka kring just detta dilemma. Vad finns det för behov? Hur möter vi bäst detta behov? Utifrån detta perspektiv känns det utmärkt att kunna komma in och bidra lite redan i lärarutbildningen.
Som specialpedagog, skolutvecklare eller lärare gäller det att navigera mellan olika insatser och nivåer av utvecklingsarbeten. Till min hjälp brukar jag använda följande figur för att sortera i nivå och aktivitet. Det finns en hälsofrämjande nivå där vi arbetar med insatser utifrån kunskap om vad som bidrar till god utveckling för många. Det finns till exempel en del vetenskapligt stöd för metoder och insatser på både individ-, grupp- och organisationsnivå. På den förebyggande nivån finns de insatser som riktas gentemot en identifierad risk. Och slutligen den reaktiva nivån med insatser som ska möta de problem och svårigheter som vi är mitt uppe i.
I denna text skulle jag vilja prata lite kring insatser som ligger inom Förebyggande arbete på individ- och gruppnivå. Det handlar om att göra tidiga satsningar, satsningar i förskoleklassen.
Vi känner till, och det är också vetenskapligt beskrivet, vikten av att elever lyckas i skolan. Att skolan är viktigt och att den kan vara hälsofrämjande är väl känt. Det finns t o m studier som visar att mängden akademiska poäng korrelerar med livslängd (Boman, 2016). Vi vet också att det är av stor vikt att lyckas tidigt i sin skolgång. Att lära sig läsa ihop med sina klasskamrater i första klass och att redan från första början förstå matematikundervisningen främjar senare skolgång (Bailey, Siegler, & Geary, 2014). Den andra sidan av myntet är att det tyvärr finns risker med att elever misslyckas under de första skolåren. Det kan leda till sämre resultat längre fram. Alltså är det angeläget att arbeta förebyggande för att se till att fler elever lyckas i skolan under de första skolåren.
På Strövelstorps skola arbetar vi med systematisk uppföljning gällande elevernas läs- och räknefärdighet. Vi använder, som komplement till lärarnas bedömning, bland annat standardiserade tester för att följa hur vi lyckas med vår undervisning gällande de basfärdigheter som är nödvändiga att erövra. Vi har två större uppföljningar under läsåret och analyserar resultatet i därpå följande resultatdialoger med syfte att identifiera behov och bidra till våra möjligheter att vidga våra perspektiv och utveckla undervisningen. I resultatdialogerna ifrågasätts, synliggörs och problematiseras resultat och metoder. Vi har möjlighet att pröva och ompröva våra arbetssätt och kan långsiktigt skapa en mer underbyggd och beprövad erfarenhet.
Med utgångspunkt i kunskap ovan samt ett identifierat behov har vi bestämt två satsningar i förskoleklassen under läsåret.
Den första handlar om att hela elevgruppen får en strukturerad matematikundervisning helt skräddarsydd för förskoleklassen. Metoden ”Tänka, resonera och räkna i förskoleklassen” är framtagen och utvecklad inom ramen för NCM av Görel Sterner med flera och utvärderad med mycket gott resultat (Sterner, Helenius & Wallby, 2014).
Den andra satsningen är att erbjuda elever extra möjligheter att utveckla den språkliga medvetenheten med hjälp av en multisensorisk läsmodell som är framtagen av Anna Aldenius Isaksson (Bøg & Dietrichson, 2016). Båda dessa projekt ingår i ett större sammanhang där olika forskare tittar på effekterna insatserna.
Som kommunlicentiand och specialpedagog på Strövelstorps skola är jag särskilt intresserad av att bidra till att skolans insatser ges med utgångspunkt antingen i att de är beforskade med gott resultat eller att bidra till att de blir beforskade. Att utveckla skolan på vetenskaplig grund är en mycket viktig väg att gå. Det kommer jag att fortsätta arbeta hårt för! För mig innebär det inte att man letar efter det rätta svaret eller den enda rätta metoden, utan jag menar att man ska använda den kunskap som finns och pröva den i den egna praktiken på ett systematiskt och kritiskt sätt.
Just nu bygger vi en stark grund där förskoleklassens arbete blir mycket viktigt för vår skolas möjligheter att hjälpa alla barn och elever att lyckas i skolan.
Referenser Bailey, D. H., Siegler, R. S., & Geary, D. C. (2014). Early predictors of middle school fraction knowledge. Developmental science, 17(5), 775-785. Boman, F. (2016). Breaking the vicious circle : studies on the interplay between mental health and school achievement among students in the first years of primary school in Sweden: Malmö : Department of Clinical Sciences, Malmö, Lund University, 2016. Bøg, M. & Dietrichson, J. (2016).Utvärdering av Sofias lässtart – en multisensorisk läsinlärningsmetod för elever i förskole- och första klass. Rapport, Dietrichson Consulting AB. Sterner, G., Helenius, O., & Wallby, K. (2014).Tänka, resonera och räkna i förskoleklass: Göteborg : NCM, Göteborgs universitet, 2014.
Detta inlägg är först publicerat på Englar bloggar 170109
Idag har jag hållit en föreläsning om vikten av att göra systematiska undersökningar och analyser av hur undervisningen fungerar för våra elever. Detta är viktigt både vad gäller undervisning på universell nivå, alltså den som man genomför i en inkluderande miljö med alla men också den typen av insatser som man beskriver som anpassningar och särskilt stöd. Konferensen handlade om matematiksvårigheter och om hur skolan lyckas eller inte lyckas möta detta bekymmer. Jag var i gott sällskap med Torkel Klingberg, Madeleine Löwing, Görel Sterner och Marcus Björnström samt 250 lyssnande intresserade mattelärare, förstelärare och specialpedagoger.
Det som jag specifikt var inbjuden att tala om var en satsning på personliga tränare i matematik för elever som skolan inte lyckats hjälpa inom den vanliga undervisningen. För att undersöka effekterna genomförde vi PART (preventivt arbete tillsammans) ett försök med experiment och kontrollgrupp där experimentgruppen fick 30 minuters träning utanför skoltid, fyra dagar i veckan i 12 veckor. Träningen var skräddarsydd för varje elev och pågick i direkt anslutning till skoldagen i skolans lokaler.
Vi hade läst om olika försök i USA, Storbritannien och Canada och sett att de fått goda resultat. Men det är viktigt att prova i sin egen verksamhet och mäta effekterna i den egna miljön.
Försöket utvärderades av Åse Hansson vid Göteborgs Universitet och är du intresserad av att läsa hur det gick finner du rapporten här. Det gick bättre för experimentgruppen och vi fick signifikanta skillnader till vår stora glädje. Men vi såg också brister och förbättringsmöjligheter bland annat att insatsen skulle behöva pågå under längre tid. Eleverna saknade sina tränare vid den tredje så kallade eftermätningen och det erövrade självförtroendet hade dalat en aning.
Det som genomsyrade denna viktiga konferens var att det finns en stor variation av elever att möta i undervisning. En del av dem har verkligen specifika svårigheter men vi har också fler elever som misslyckas i matematik idag. Egentligen är det skolan och undervisningen som misslyckas. Vi behöver hitta dessa elever tidigt och helst av allt förebygga genom att arbeta konstruktivt redan i förskolan. Det framkom också en stor enighet om att elever behöver olika lång tid för att utvecklas och befästa sina kunskaper. Detta måste vi utveckla organisation och metoder för. Idag har alla elever vanligtvis precis lika lång tid på sig att utvecklas. För att lyckas behöver vi:
Vad har skolan för metoder för att hjälpa elever som inte lyckas i den ordinarie undervisningen?
Skolans arbetsrutiner är att:
Försöka göra anpassningar av den ordinarie undervisningen för att bidra till att eleven utvecklas bättre.
Göra en utredning av lärmiljön och hur eleven fungerar i undervisningen för att förstå om det är ett särskilt stöd som behövs eller om det räcker med extra anpassningar för att hjälpa eleven.
Om det är särskilt stöd som behövs ska detta formuleras och beslutas i ett åtgärdsprogram för att tydliggöra och säkerställa stödet.
Ett problem är dock att innehållet och metoderna som ingår i anpassningar och det särskilda stödet inte alltid bidrar till att eleven utvecklas på ett gynnsamt sätt. En del har erfarenheter av motsatsen och talar om att effekter av ett särskilt stöd också kan vara stigmatiserande och kontraproduktiva trots goda ambitioner.
2013 gjordes ett försök med att ge elever som halkat efter i matematik ett stöd som vi kallade personlig tränare i matematik. Vi gjorde en så kallad effektstudie om än i litet format och det visade sig att den gruppen elever som fick detta stödet utvecklades bättre än kontrollgruppen som inte fick det.
Eleverna fick individuellt anpassad träning i matematik fyra dagar i veckan, 30 minuter åt gången med en egen ”tränare”. Träningen skedde efter skolan och fortgick i 10 veckor. Den var väl strukturerad med egna korta delmål som uppnåddes och förändrades under träningen. Vi arbetade särskilt med att visa eleven utvecklingen genom att synliggöra med staplar, linjer och poäng. Nu har du lärt dig detta, nu går vi vidare till nästa mål osv.
Läs gärna rapporten som är skriven av Åse Hansson, Göteborgs universitet vid pedagogiska och specialpedagogiska institutionen. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/39316
